Hemma.
Usch ja vill flytta hem!
Det ska inte vara så här jobbigt, att man blir deprimerad varje gång så fort man tänker på lägenheten, Det har ju gått ett tag nu, och ja tror faktiskt inte ja klara det. Inte skolan heller, Funderar på att hoppa av. Ja ska inte behöva känna så här. Varje gång ja kommer hem till Pappa och Anki känns det som en befrielse.
Ja vet att flytta har sin naturliga gång, men tänk om ja inte var redo? Tänk om ja började plugga och flytta hemifrån för snabbt? Och tänk om den här utbildningen inte är nått för mig? Visst ja vill bli massör, men utbildningen har inte så mycket med det att göra, ja kan ju faktiskt utbilda mig till massör på annat vis.
Men ja får se hur ja gör..
Kärlekens Väg?
Jag kommer ihåg när jag, Karin, Emelie och malin satt hemma hos malin och bara pratade. det var ganska länge sen. Vi satt och pratade om kärlek och killar. dock hade ingen av oss någon kille, vad jag vet så har ingen av oss haft den "stora kärleken då." Jag satt och gnällde att jag aldrig skulle hitta en kille och att jag skulle dö ensam.
Jag har letat och letat i hela mitt liv efter en kille, som skulle vara rätt för mig. Men jag måste säga att det är svårt.
I sommras, mitt uppe i mitt sökande efter någon glömde jag bort det när jag var på en affär med min familj. Jag såg en kille som jobbade där. Jag hade sett honom förr och visste vem det var. Jag spanade in honom ganska mycket, sen kom han gående till mig, som i en film och bjöd ut mig på lunch. Det har aldrig hänt för mig. Jag blev verkligen kär. När vi busade och skrattade och kysstes allt kändes så bra. Men allt kan inte sluta lyckligt. Men jag fick i alla fall två månader med honom. Jag var nog inte värd mer.
Men jag lovar, jag har inte tappat hoppet, mitt liv har precis börjat, Min kärlek finns där ute någonstans, det gäller bara att sluta leta eller börja kämpa. om man bara tror, så tror jag att det går.
Jag har sett mycket kärlek dock, som Min bästa vän Sandra och hennes kille, jag bodde ihop med dom under en månads tid, jag tror jag aldrig sett så mycket kärlek och lycka. Jag såg verkligen att dom älskade varandra, Blickarna dom gav till varandra, skämten som sa till varandra, och när dom busade kunde jag inget annat en att skratta. Dom var så söt! Jag kan medge att ja blir lite svart sjuk på alla lyckliga par i bland, men det är bara för att jag också vill ha det så.
Eller en till vän som jag har, Malin, Hennes nya pojkvän, eller ja dom har varit tillsammans i 5 månader (grattis!:D)
Första gången ja förstod att han verkligen älskade henne var på nyårsafton. Malin mådde inte så bra och var inne på toan och ja sprang och hämtade han och sa att malin inte mådde så bra, Ni skulle sett oron i hans ögon och viljan att hjälpa henne. Jag blev jätte rörd, då kände jag att min Malin hade kommit i rätta händer, Det är hon värd.
Jag är själv klart glad för alla som hitta den dom sökt efter, men ja kan själv klart inte sluta att tänka på mitt "happy ending". kommer det bli ett sånt? Var har "Gud" för syfte åt mig? och vilken väg ska ja ta? det finns så många stigar att vandra på, och så många stenar att snubbla och akta sig för.
Går ja på rätt väg? Kärlekens väg?
Jag har letat och letat i hela mitt liv efter en kille, som skulle vara rätt för mig. Men jag måste säga att det är svårt.
I sommras, mitt uppe i mitt sökande efter någon glömde jag bort det när jag var på en affär med min familj. Jag såg en kille som jobbade där. Jag hade sett honom förr och visste vem det var. Jag spanade in honom ganska mycket, sen kom han gående till mig, som i en film och bjöd ut mig på lunch. Det har aldrig hänt för mig. Jag blev verkligen kär. När vi busade och skrattade och kysstes allt kändes så bra. Men allt kan inte sluta lyckligt. Men jag fick i alla fall två månader med honom. Jag var nog inte värd mer.
Men jag lovar, jag har inte tappat hoppet, mitt liv har precis börjat, Min kärlek finns där ute någonstans, det gäller bara att sluta leta eller börja kämpa. om man bara tror, så tror jag att det går.
Jag har sett mycket kärlek dock, som Min bästa vän Sandra och hennes kille, jag bodde ihop med dom under en månads tid, jag tror jag aldrig sett så mycket kärlek och lycka. Jag såg verkligen att dom älskade varandra, Blickarna dom gav till varandra, skämten som sa till varandra, och när dom busade kunde jag inget annat en att skratta. Dom var så söt! Jag kan medge att ja blir lite svart sjuk på alla lyckliga par i bland, men det är bara för att jag också vill ha det så.
Eller en till vän som jag har, Malin, Hennes nya pojkvän, eller ja dom har varit tillsammans i 5 månader (grattis!:D)
Första gången ja förstod att han verkligen älskade henne var på nyårsafton. Malin mådde inte så bra och var inne på toan och ja sprang och hämtade han och sa att malin inte mådde så bra, Ni skulle sett oron i hans ögon och viljan att hjälpa henne. Jag blev jätte rörd, då kände jag att min Malin hade kommit i rätta händer, Det är hon värd.
Jag är själv klart glad för alla som hitta den dom sökt efter, men ja kan själv klart inte sluta att tänka på mitt "happy ending". kommer det bli ett sånt? Var har "Gud" för syfte åt mig? och vilken väg ska ja ta? det finns så många stigar att vandra på, och så många stenar att snubbla och akta sig för.
Går ja på rätt väg? Kärlekens väg?
Game over?
Tror du man vet när ens tid är inne? När spelet är slut? När det är dags att lämna denna stig som man går på, för att följa en annan, som inte riktigt till hör denna värld.
Skulle du vilja veta hur många dagar du hade kvar på jorden från denna stund och vad skulle du göra med den tid du har blivit given.
Det finns för mycket frågor i denna värld, mer frågor än svar. Hur gör man när man inte förstår? När ens Liveld håller på att slocknar. När man inte ser nån mening med livet längre. Det har bara blivit ett stort frågetecken. Man vet liksom inte hur man ska göra.
Alla säger att det ordnar sig och att det händer alla. Men gör det verkligen det? Tänker alla på döden lika mycket som jag gör eller tänker jag för mycket?
Skulle du vilja veta hur många dagar du hade kvar på jorden från denna stund och vad skulle du göra med den tid du har blivit given.
Det finns för mycket frågor i denna värld, mer frågor än svar. Hur gör man när man inte förstår? När ens Liveld håller på att slocknar. När man inte ser nån mening med livet längre. Det har bara blivit ett stort frågetecken. Man vet liksom inte hur man ska göra.
Alla säger att det ordnar sig och att det händer alla. Men gör det verkligen det? Tänker alla på döden lika mycket som jag gör eller tänker jag för mycket?
