jagfia

Jag sprang genom skogen och kände hur kvistarna från träden piskade mig hårt  i ansiktet. Jag var så rädd, hur kunde jag har hamnat här? Mina ben slogs mot terrängen jag sprang genom och villa inte stanna.  Mina ögon sökte förgäves efter ett kännetecken eller något som skulle ge mig en uppfattning om vart jag var någonstans.  Smärtan i kroppen var olidlig men jag villa fortsätta. Den kalla månen gav ifrån sig ett starkt blått ljus, som gjorde att jag såg mycket bättre, dock att mina ögon sved.  De hade tagit så mycket tester på mig att jag aldrig trodde jag skulle få se igen.  Tanken på vad de hade gjort med mig gjorde att jag ökade farten och sprang fortare och fortare.

De skulle aldrig få tag på mig igen.